lillasysterye.blogg.se

Idag steg vi upp i ottan och åkte minibus i två timmar från Guangzhou till Dongguan. Hanna kommer från Dongguan som är en liten stad på 10 miljoner invånare. Det är en så kallad rik stad, med massor av fabriker av olika slag. Folk vallfärdar dit för att arbeta. Antingen kommer man med en gedigen utbildning för att skaffa sig erfarenhet, eller med en mindre gedigen, eller ingen alls, för att arbeta med vad som helst i dessa tusentals fabriker, för att tjäna pengar till familjen och släkten.

 

Besöket på barnhemmet gick bra, men givetvis var det en speciell dag för Hanna. Man märkte tydligt att hon var extremt sur på nannyn som lämnade över henne till oss. Blicken hon fick (och som mamma får mest hela tiden....) är extrem i sitt sätt att utrycka många känslor på en gång. Här kan man prata om barnhemsblick....

Barnen kallade Qiu Ye för Ki Ye. Konstigt tyckte vi, och frågade Elvin (guiden) på vägen hem om detta. Han menade att det var kantonesisk betoning på namnet. Kanske?

Hanna föll direkt in i sin gamla roll på barnhemmet, och när vi kom innanför dörrarna ropade några större barn från sina rullstolar och rullatorer, Qiu Ye!!!! Hanna pratade livligt när hon träffade sin kompisar och har en tydlig "ledarroll". Det Hanna säger, det följer man..... (oooohaaaa - jisses!......). Hon var klart beundrad i sina "icke-barnhemskläder". Idag skulle barnen lära sig att göra nudlar med ägg. Hanna var helt med, och även föräldrar och storebror tyckte att det var spännande och intressant.

När vi skulle lämna barnhemmet blev det förstås ett bakslag för Hanna, men det gick över förvånansvärt fort. På Dongguan Welfare Institute bor det 1000 barn (på barnhemmet eller hos fosterfamilj) och 200 äldre personer!

 

När vi lämnade barnhemmet frågade får guide Elvin om vi ville se platsen där Hannan hittades. Det skulle bara var 40 minuter från barnhemmet. Vi sa givetvis ja, och sedan började äventyret. Det som skulle ta 40 minuter tog tre timmar och jag lovar att vi idag har sett ställen som de flesta turister aldrig får se (vill se...?)! Vår bilfärd till Hannas "hitteplats" var en resa, mellan fabriker, byggarbetsplatser och bananplanager bland annat! Vi åkte på grusväg ut till floden och vi tänkte ofta under färden att det här går ju inte - bilen får inte plats. Till slut kom vi till en plats vid floden, i slutet på någon slags pir, mitt i bananodlingarna, där det är flera hundra meter mellan eventuellt boende, och finner platsen. Det gör vi efter ett antal förfrågningar hos lokalbefolkningen (vi kan statisktiskt konstatera att ca 2 av 10 verkar vara lokala ;-)), och till sist är det en man som mot betalning visar oss vägen.

 

Det här har varit en tuff men spännande dag!

 

Jag kunde faktiskt inte låta bli att fråga Elvin varför man väljer just en sådan här plats när man lämnar sitt barn? Är det för att man tror att någon ska hitta barnet (hur många passerar här på en dag..... eller för att man vill något annat. Han ville inte svara på det. Trösten är att det låg någon konstig polisstation, inhyst i en båt, på vägen... kanske fanns det en tanke där... hoppas det....).